Novell 53

En ovanlig affärsresa

”Jag har aldrig gillat mitt jobb”. Det är som det är och jag kan ju inte bara sluta jobba. Då skulle jag bli helt ”bankrupt”. Jag tjänar knappt in tillräckligt med pengar för att kunna leva nu. Min släkt dör nästan ut. Jag lade mig i sängen för att invänta nästa dag på jobbet. Men på något sätt så fick jag inte ro i sinnet så det gick inte att somna in. Jag gick och öppnade kylskåpet för att ta en vodka. Lite vodka hjälper alltid, så jag råkade blint supa ner mig själv.

 Då jag vaknade så tog jag skotern till skogen för att arbeta på skoaffären. På vägen dit så mötte jag massor av konstiga blickar. Det var nog därför att mina kläder var trasiga. Perka sa till mig att myndigheterna hade bestämt att de skulle lägga ner Perkas och min firma. Jag kände att på något sätt så närmade jag mig döden.

Nästa dag så åkte jag till ”snickeboden” för att söka upp ett bra jobb. Men det blev inget. Perka närmade sig. Han sprang fram till mig och sa att han visste vem som hade satt dit oss. Det var en 12-årig pojke vid namn Jakob. Han hade ringt och sagt till banken att vi var sena med räkningarna. Jag kände hur rosenrasande jag vart. Jag kunde lätt ha sprungit hem till Jakob och kastat ut honom genom fönstret, men för tillfället så gjorde jag inte det.

- ”Perka! Ge mig en sats”, sa jag.

- ”Här har du en redig en, sa Perka.

Perka tog fart och sprang fram till mig med en steroidspruta, som han senare stoppade in i mitt kranium. Men… På något sätt så kände jag mig inte starkare eller argare. Nej, inte som jag brukar göra. Det var snarare så att jag blev hög. Jag kunde känna hur jag fick full tillgång till hjärnan. Perka sa att han såg hur mitt huvud rörde sig upp och ner för varje slag som hjärtat pumpade. Marken var helt geggig av slurk. Jag låg däckad där i en timme. När jag vaknade så greppade jag ett stadigt tag om Perkas axlar och sa: Det här kommer att vara det bästa som hänt oss Perka!

 

Jag tog skotern till banken dagen därpå. Jag såg personalen till höger om ingången. "Är det här man kan låna pengar om man vill satsa stort", frågade jag. Personalen stod länge och inspekterade mig. De stod och funderade om de skulle låna ut 30000 till mig. Mina kläder var helt trasiga och det gav mycket att tänka på. Dessutom ser jag ut som en hemlös. Det blev godkänt. Jag tog den stora pengapåsen och gav den till Perka. "Nu drar vi". Perka var så uppladdad så han flög in i bilen, jag kom efter. Innan Perka hann vrida på nyckeln så dök en rynkig gammal gubbe upp i vindrutan. Han stirrade mycket inspirerande på oss innan han sa: "Bättre en fågel i handen, än 10 i skogen". Han sa även att pengar inte är lycka. "Jo det är det visst, sa jag och Perka. Vi körde iväg. Efter det så körde vi dag och natt, dag och natt tills vi kom till Moskva.

- "Perka, hur ser det ut därframme?"

- "Vi närmar oss Moskvas centrum."

Vi hade köpt ett område där vi skulle bli miljonärer. I alle fall som det var tänkt. Jag gick och tog en spade och grävde ett hål där jag skulle spara framtidens pengar i. Nu tog Perka fram storplånboken och började prata om stora investeringar.

Nästa dag gick vi till stadens galleria. Där skulle vi visa upp "våran idé". Det hade kommit stora affärsmän från Sankt Petersburg för att titta på. De kom ända till Moskva för att de ville investera och tjäna pengar. Klockan 16:20 så hade det ungefär kommit 200 folk som åskådare. "Nu så ska ni bevittna det mest fantastiska ni någonsin har sett. Det här är Perka. En osmart person som dessutom är arbetslös och en alkoholist". Jag gick fram till Perka som satt på stolen i mitten och sa till åskådarna, "Jag ska nu spruta in denna spruta i hans kranium".

Det blev också mycket uppmärksamhet i TV och tidning eftersom Perkas mål var att slå en dator i ett spel av schack. Perka ställde sig upp och tog flitigt emot steroiderna i huvudet. Efter det steget så gick jag och ställde mig vid sidan av scenen. Jag vågade verkligen inte titta. Vi hade inte hunnit testa metoden så mycket, så vad som helst skulle kunna hända. En lukt av spänning kändes i luften. Han lyckades få in det flytande ämnet i huvudet ganska snabbt. Nu kunde matchen bli i full gång. Ett gäng arbetare från databolaget IBM kom inrullande med en megadator på 50-kilo.

- "Jaha, är det här det enda ni har att komma med", sa jag för att håna programmerarna lite.

- "Men titta på dig själv. Du har ju inte ens riktiga kläder på dig. Inte ens din hemlösa lodis till vän har normala kläder på sig. Jävla alkis!" sa en operatör.

Bordet var färdigt. Då gick Perka och satte sig. Han var mycket lugn. Matchen blåstes till en start. Men det var ingen som visste då att matchen skulle vara i 22 timmar. I de sista minuterna av matchen låg Perka i underläge. Han blev "schack mattad" av varje rörelse han gjorde. IBM's dator hade 3 st. pjäser kvar, medans Perka bara hade en. Tillslut blev Perka totalt flankerad av datorn så han förlorade. Från att ha varit 200 åskådare i salen så hade det förändrats till 400 st. En fördubbling. Medans publiken jublade och skrek för den ultimata matchen så gick jag fram till Perka och sa:

- "Med lite vodka och mer steroider så hade du lätt vunnit".

- "Mhmm, ja jag antar det. Men tror du inte att jag hade klarat av det annars", sa han

- "Nej fan, det är ju det här vi ska tjäna pengar på"

De rika affärsnissarna med kostymer hade förföljt oss ända hem till vårt hus. Vi vände oss förskräckt!

-          "Varför följer ni efter oss så sent som 00:00 på kvällen"?

"Jo, sade en av affärsmännen och harklade sig om halsen.

-          "Vi undrar hur du lyckades stå upp 22 timmar mot IBM datorn i schack spelet?"

"Vodka och sprit, sade Perka bittert och gick åter igen mot dörren.

"Nej! Ni fattar inte. Vi är investerare och vi erbjuder er 5 miljoner om ni jobbar för oss. Kom på något om den brillianta iden om steroider i kraniumet, eller vad det nu hette".

"Jaha", sa jag och slängde en blick till Perka. "Nu snackar vi."

Affärsmännen stod och väntade på ett svar. Jag visste att dom skulle gå i konkurs om vi sade nej.

- "Nåväl, hit med kontanterna så ser vi om vi har fått ihop något om 2 månader.

- "Gör oss inte besviken".

Hemma i huset väntade det tjo och hej för hela kvällen pga firandet för det nya jobbet. Jag berättade för Perka att min familj kommer att överleva. Jag kommer skicka pengar till mina föräldrar i Sankt Petersburg.

-" Du då Perka? Hur är det med din katt?

"Det ska du skita i, sa Perka som den lilla fyllegris han är.

Vi gick och lade oss i våra sängar efter en mycket "töjjande" och hård dag.

-          "Godnatt Perka!

Perka svarade inte. Han låg bara och surade i sängen. Var det för att jag hade frågat honom hur det var med Misse?...... SUKA BLYAT! Misse dog ju bara för några veckor sedan, och här sitter jag och ställer sådana dumma frågor till min bästa vän. Första jag gör imorgon är att säga förlåt.

Då nästa dag var kommen så skulle jag göra dagens syssla. Be Perka om ursäkt. Trädörren stod vidöppen till hans rum. Det var ganska dimmigt ute. Men om det är något jag har lärt mig i Ryssland så är det att det alltid är dimmigt på morgonen. "Perka", ropade jag intensivt då jag märkte att det var tomt i rummet. "Nej han kan väl inte ha.........." Jag tittade åt vänster och såg gardinen flyga fram och tillbaka av vinden. Fönstret var öppet. Perka måste ha hoppat ut genom fönstret. Jag sprang fram till ”vindöjan” och tittade ner. Jag såg en blodig pöl nere på gatan men ingen Perka. Benen darrade. Jag som inte kan se blod, inte ens mitt eget. Utan att tänkta alltför mycket så hoppade jag ut genom fönstret och gled nerför stuprännan. Den dimmiga morgonen gjorde så att man knappt kunde se 10 meter framåt. Jag gick fram en liten bit och det var då jag såg det. En bild på Misse. Perka låg på platsen medvetslös. På gatorna gick folk förbi utan att hjälpa den blodiga medvetslöse mannen. "Det verkar ju vara så att det är bättre att undvika kontakt med den sårade, annars får dom väl betala vård för honom också, tänkte jag.

"Varför hjälper ni honom inte", skrek jag.

"Men oj, ropade en äldre man som sprang fram och ville hjälpa till.

- "Har han sjukförsäkring"?

- "Nej det har han inte".

Mannen som hade lyckats fått upp Perka halvägs, släppte plötsligt Perka ner till asfalten.

-          "Är du inte klok i huvudet"?

Han vände om och gick från platsen. Jag kände hur jag fick svårt att kontrollera mig pga. ilskan. Jag sprang fram till den hjärtlösa mannen och laddade en stadig uppercut mot hakan. Det hände på bara några sekunder. Jag kunde höra sirener närma sig. 3 ryska poliser kom stormandes mot mig. "Vad håller ni på med", skrek jag.

- "Vi tar dig till fängelset".

- "Men ta Perka till sjukhuset"!

Ingen av poliserna sa ett ljud. Med ansiktet nere i asfalten vände jag mitt huvud och kollade på Perka. "Jag är ledsen kompis". Jag märkte hur hans bröstkorg slutade röras. Jag förstod att han var avliden. Poliserna kastade in mig i polisbussen och körde iväg mig.

Efter en dag i fängelset fick jag veta att Perkas begravning skulle vara om en vecka. Inte kan jag säga förlåt till honom. Inte ens komma på hans egen begravning. Den enda som kunde komma var Misse. Misse och Perka fick tillslut återförenas. Det ger han nog ro.

För 50 år sedan skulle någon ha hjälpt Perka direkt. Världen är i förändring.

 

Siba