Novell 65

En förändrad värld

 

Vaknade i ett ryck av att det small i trappuppgången.
Börjar bli van vid dessa smällar nu, varje morgon ungefär samma tid. Han har tagit en spruta igen.

Kliver upp ur sängen och släpar fötterna in i köket för att äta min ost och skinkmacka som varje morgon. Antar att mina dagar är ganska enformiga nu mera. Efter jag ätit och låtit mitt psyke äta upp mej går jag in i badrummet för att göra det jag hatar mest - att sminka över mina blåmärken.

Jag jobbar som prostituerad när jag inte är och serverar på en av de finaste restaurangerna här i stan så det ingår i mitt jobb att gå med på vad de vill och låta dom slå mej. De som listat ut vad jag jobbar med tycker inte om mej men jag får mer pengar än de som jobbar på Ica hela dagarna, jag gillar faktiskt dubbellivet hur konstigt det än kan låta. 

Jag har precis lagt av med att ta styrka i substans form, folk kallade mej benzo zombie men jag såg det som något som höll mej på fötterna och hjälpte mej att glömma verkligheten. Men jag vill se verkligheten, jag vill se mer.

Jag drog på mej mina slitna Cheap Monday jeans och min svarta hoodie, stod och funderade på vilka skor jag skulle ta länge. Kom som vanligt fram till mina grå sunkiga converse skor med gröna gräsnyanser, dom ser ut som alla andras så är inte hela världen med alla möjliga färger. Plockar ner alla kontanter i väskan och ställer mej vid dörren. Lägger handen lätt mot handtaget, blundar och tar ett djupt andetag. Öppnar ögonen och tar ett fastare grepp om handtaget och öppnar dörren. Tar trapporna ner för omväxlingens skull och ser honom ligga där alldeles stilla och tyst. jag går mot honom och sträcker fram handen för att känna om han har puls, men han rycker till och drar ett djupt andetag innan jag hunnit röra honom. Han ligger bara där och kollar på mej, vi kollar på varandra och det är precis som om vi kan läsa varandras tankar.

-          Har du någonsin känt dej hjälplös? sa han med en död blick.

Det tog några sekunder innan jag svarade.

-  Jo, sa jag lite tyst och hoppades på att han inte skulle ha uppfattat vad jag sa.

-  Då vet du också vad jag kämpar med för tankar varje dag när jag ligger här. Hoppas jag inte skrämmer dej, sa han och log lite smått.

Jag log tillbaka mot honom och började gå mot porten.

När jag kommit in till Stureplan fick jag en konstig känsla. Jag vill hjälpa honom. Han verkar kämpa med sitt psyke som jag. Tände cigaretten och drog ett djupt bloss och satte mej på trappan med musik i hörlurarna och kollade mej omkring. Stressigt folk överallt, inget ovanligt alltså. Förutom den nya ”tjackisen” mitt över plattan som ligger medvetslös. Alla går bara förbi, inget ovanligt där heller alltså.

Jag undrar ibland vad det är för värld vi lever i, där man sätter olika värde på folket beroende på hur dom hanterar sin ångest. Jag ser inte smuts som ligger där borta och inte kan röra sej, jag ser en människa som kämpar med sej själv, en människa som hittat en annan utväg än att ta sitt liv även fast droger kanske inte gör en så levande. Jag reser mej upp för att gå och handla några nya kläder inne på Björn Borg och sedan måste jag gå och köpa mjölk.  

På väg hem var jag ganska tom i tankarna, det enda jag ville var att få komma hem och lägga mej i soffan och kolla på tv. Men när jag var halvvägs hem slog det mej, jag frågade aldrig vad han hette eller hur gammal han var. Samtidigt som jag hoppades han var kvar i trappuppgången så hoppades jag samtidigt på att han gått iväg för att åtminstone äta. Utanför porten så samlade jag mod, jag ska prata med honom och bjuda in honom så han skulle få duscha och få några rena kläder åtminstone.

Kollade genom hela trappuppgången men han var inte där. Skulle han vara borta länge? Jag gick in i lägenheten och tog av mej skorna och gick vidare mot soffan. Tänkte att jag skulle försöka kolla om han kommit tillbaka var tjugonde minut ungefär men han kom aldrig tillbaka.

Klockan var 23:47 när jag kollade på klockan och beslöt mej för att lägga mej och sova. Gick in i badrummet och tvättade bort allt smink, kammade håret och log mot mej själv i spegeln. Precis när jag skulle kasta mej i sängen ringde det på dörren. Jag blev rädd. Tänk om det är någon som vill mej något illa. Gick sakta ut mot hallen för att kolla vem det var, det var han jag tänkt på hela dagen, han som jag aldrig hann fråga om ett namn på.

Jag öppnade dörren och kollade på honom.

- Förlåt om jag kanske stör när du ska sova men jag blev av med mina filtar och har inget som värmer inatt, tror du att jag skulle kunna låna en handduk eller någon filt bara ikväll? frågade han.

- Ja absolut men jag skulle hellre vilja att du sov i trygghet inatt, typ på min soffa, det är farligt ute här på helgerna, svarade jag.

- Oj, sa han förvånat. Det där är nog det finaste någon erbjudit mej, jag skulle inte tacka nej till att få sova hos dej här men vad vill du ha i gengäld?

- Det räcker med att jag vet att jag hjälpt en annan människa så är jag nöjd, sa jag och log mot honom och backade från dörren för att släppa in honom.

Jag såg glädjen i hans ögon, det var som barnens ögon på julafton. Det värmde mej att se det. Jag plockade fram en kudde och några filtar åt honom och la på soffan. Sneglade mot honom och önskade honom en god natt, och han tackade för de jag gjort.

Morgonen därefter vaknade jag av att jag det lät som hundra miljoner tallrikar kraschade. Satte mej upp i sängen och gnuggade ögonen. Hann inte tänka så mycket innan jag reste mej och gick ut i köket. Han hade tagit en spruta igen... Men den här gången var han inte medvetslös som igår morse. Han tittade på mej bekymrat.

- Vem har gjort blåmärkena? Vem slog dej? sa han ilsket.

- Det är inget allvarligt, sa jag.

- Vad heter han? sa han med mer ilska i rösten.

- Men det är lugnt, jag mår bra, sa jag nervöst.

Han sa ingenting mer sedan. Han stirrade bara in i väggen och spände kroppen. Jag sa till honom att han kunde vänta i lägenheten medans jag skulle gå till affären och handla en sväng och han verkade gå med på det trots att jag inte fick ett direkt svar av honom.

 

En vecka senare.

 

Jag har nya blåmärken men mår bra ändå. Har runt tjugo tusen spänn mer nu än jag hade förra veckan. John, som han heter, han sover här varje natt nu på min soffa och det verkar som det är det bästa som hänt honom.

Jag var ute på stan och handlade, tänkte köpa någon liten present åt John och be honom sluta med amfetaminet. Köpte oxfilé och bearnaisesås till middag som jag ska skulle göra till honom och mej.

När jag kom hem var det städat i hela lägenheten och han låg och sov på soffan framför Svenska Hollywoodfruar. I köket hade han diskat och torkat diskbänken så det blänkte. Det låg en lapp på köksbordet där det stod med en taskig handstil "Tack för att du låter mej sova här, jag vill inte vara till besvär. Du har fått mej att börja se ljuset i livet nu. Jag vill bli drogfri med en framtid."

Är det möjligt att jag gett en annan människa livslust?

Vid middagen sa vi inte så mycket till varandra. Han kastade i sej maten som om han inte ätit på flera år. Jag frågade om det var gott och han tittade på mej och frågade om jag skojade, "Det är det godaste jag någonsin ätit" sa han. Det värmde ännu en gång att få höra att någon faktiskt uppskattar det jag gör. Fast dom som inte är vana med mat på bordet och en dusch med varmvatten är nog mer tacksamma än vi som tar sånt för givet. Att kylskåpet alltid ska vara fullt, att de ska vara runt tjugo grader varmt hemma och att man alltid har en säng att sova i, det är sånt jag tar för givet.

Dagarna gick, dagtid jobbade jag på restaurangen och kvällstid lät jag kunder komma hem till mej när inte John var inne.

Det är ingenting jag vill, att sälja min kropp till en främmande människa, men jag känner mej älskad för stunden iallafall dom gånger jag inte blir slagen.

Vid middagen ikväll sa John att han bestämt sej för att bli fri drogerna nu. Han vill ha en ny start och kunna leva ett normalt liv.
Det känns underbart att han säger så. Vi gjorde kväll tidigt för jag skulle upp och städa på restaurangen innan de öppnade. Jag gav honom en kram innan jag gick in i sovrummet.

Jag drömde den natten att han var drogfri och som en helt annan människa. Jag drömde att alla som satt ute på gatan hemlösa med en smutsig kanyl i armen fick ett boende och hopp om livet.

På morgonen stressade jag mycket, hann inte äta frukost alls utan gick direkt till badrummet för att lägga på sminket. Kastade på mej jackan och slängde en blick på John som fortfarande låg och sov på soffan. Jag längtades tills jag skulle få komma hem igen.

Efter en hel dag på restaurangen var jag riktigt trött, men jag fick ny energi när jag tänkte på att han skulle vara hemma.

Jag öppnade dörren till lägenheten och det var alldeles mörkt. Hade han inte klivit upp än? var min första tanke. Jag kollade genom lägenheten men han var borta. Tänkte att han förmodligen bara är ute och promenerar för att lätta på tankarna.
Eftersom jag skulle äta själv så blev det snabbmakaroner med ketchup bara, men det duger åt mej.

Timmarna gick och det hade blivit mörkt ute, det enda man kunde höra var nyheterna från min döva grannes tv.

Jag började undra om något hänt John, eller om han inte klarade abstinensen.

Den här natten kunde jag inte sova, min magkänsla sa att något hemskt hänt. Jag satt bara där i soffan med hans filt runt mej och stirrade mot dörren. Varför kommer han aldrig? Jag började känna av ångesten och mina andetag blev allt tätare. Mina hjärtslag blev hårdare.

Klockan var nio på morgonen när jag bestämde mej för att ställa mej på balkongen och att ta en cigarett för att lugna nerverna.
Blev lugn för stunden men sedan blev ångesten värre. Jag började få panik och sökte genom alla tablettburkar, jag ville ha vad som helst som lugnade mej och kunde fylla ut hålen. Jag hittade inga tabletter. Vände upp och ner på lägenheten och under soffdynan låg en nål och en påse amfetamin bredvid. Jag såg en lösning.
Jag gick och blandade ut pulvret på en sked och sög in det i sprutan och satte den mot armen. Hann inte andas innan jag tryckte in drogen i mej.

 

Vaknade nästa dag klockan sex på morgonen. Jag har varit borta i nästan ett dygn. Kände ett sug av att skjuta drogen i mej igen.
Gjorde mej klar för att gå ut på gatan och hitta en langare. Jag hittade första bästa.

- Hur mycket ska du ha för 3 hg amfetamin? frågade jag med kryp i kroppen.

-  Jag tar 10 lax för ett hg så vi säger 30, svarade han och sträckte fram handen.

Jag rotade i väskan efter tusenlappar, började räkna och han såg alldeles chockad ut. Gav honom pengarna och drog åt mej drogerna och gick snabbt hemåt.

Kastade upp dörren till lägenheten och låste snabbt efter mej. Jag kände mej förföljd. Någon kollade på mej genom väggarna. Jag sprang in i köket och blandade fort drogen så jag kunde slippa abstinensen. Jag njöt av att ha nålen i armen.

Två veckor senare var jag likadan, fast kanske värre. Jag hade inte duschat på två veckor och hade knappt ätit något alls så kläderna började bli stora. Jag kände mej som ett monster.

Allt jag brydde mej om var drogerna. Jag hade sagt upp mej på restaurangen men istället lät jag äckliga gubbar komma och göra sina behov för dubbelt pris. Men jag blev mer känslokall av drogen så jag brydde mej inte vad de gjorde med mej. Allt jag tänkte på var droger, när och hur jag skulle ta nästa dos.

Jag satte mej på köksgolvet för att ta nästa dos, satt länge och kollade på nålen och frågade mej själv "är de det här jag vill?" och ja det är det här jag vill. Det är min enda sanna vän som alltid kommer stanna hos mej, en vän som inte sviker och försvinner. Det är en vän som får mej lycklig och får bort min ångest på några minuter.

Jag försvann helt och hållet. Allt jag kommer ihåg var att jag satte mej på köksgolvet och när jag vaknade stod en fruktansvärt snygg kille framför mej i köket. Han stirrade ner på mej. Han luktade Diesel parfym, hade en snygg passande skjorta och jeans och håret var i en modern frisyr. Jag var så upptagen med att kolla på honom att jag inte ens undrade hur han kommit in och vad han gör här.

- Vad fan tror du att du gör? Frågade mannen

- Ursäkta? Frågade jag.

- Ja det är jag, jag låg inne på avtändning och har fått ordning på mitt liv. Vad fan tror du att du gör? sa han igen.

Tankarna snurrade i mitt huvud. Det är John och det ligger nålar överallt i lägenheten. Jag vet att han är besviken och förmodligen äcklad.

- John... Jag trodde du var borta. Jag trodde du lämnat mej för gott och jag visste inte vad jag skulle göra utan dej och din närhet, sa jag.

- Jag skulle aldrig lämna dej. Det var du som gav mej livslust och det var du som gav den där "hopplösa pundaren" en chans. Det är ombytta roller nu. Det är du som behöver min hjälp nu och jag kommer vara med dej hela vägen. Det är min tur nu att vara en medmänniska och ställa upp för någon som behöver mej.

John pussade min panna och jag kröp in i hans famn och vi satt länge tysta på golvet och tankarna bara snurrade i mitt huvud-

- Är du med mej? viskade John.

Jag tittade in i hans fina ögon och jag kände lugnet han gav mej.

Jag nickade och visste långt inne i mej själv att det skulle bli tufft men så länge John var bredvid skulle jag fixa det.

 

Anki